Det får bli ett kort inälgg idag. Har inte min egen dator, sover borta inatt.

Har haft en trevlig dag, spelat Wii med älsklingen och dom han var inneboende hos. Och jag är lite lullig pga en grogg med red bull och vodka som jag blev bjuden på, har inte druckit så mycket men ändå är jag rätt lullig. Så ni får ursäkta om inälgget är lite otydligt. Men men ska sova nu.

God natt.

Kram så länge :)

Marlene ^^

Såg precis den här filmen på canal+. Har sett den typ 10 ggr men jag tröttnar aldrig på den. Och nu helt plötsligt förstod jag varför. Jag känner igen mig i Michelle Pfeiffers roll. Visserligen blev jag aldrig slagen. Det jag känner igen mig i är ensamheten man kan känna, rädslan att låta sig svepas med i ett förhållande helt och fullt. Just ensamheten känner jag igen mig starkast i. Även fast än att jag har helt underbara föräldrar, en underbar bror som bryr sig om och vill umgås med mig och en helt oemotståndlig och underbar pojkvän som tar mig för den jag är, utan förbehåll och helt villkorslöst. Men ändå kan den där ensamheten tränga igenom och förgifta allt som händer runt omkring mig. Känner ni igen er i detta?

Jag är inte ute efter sympati eller empati, inte heller att någon ska känna skuldkänslor för det jag skriver, det är inte därför jag skriver det här på bloggen och inte i min dagbok. Vill på nåt sätt bara skicka ut tankarna i cybervärlden och på nåt sätt hoppas att tankarna och känslorna fastnar där och aldrig kommer tillbaks.

Man kan känna sig ensam även med en harmonisk och i stort sett felfri uppväxt. Känslan av att inte vara hemma nånstans finns där ändå men har börjat ersättas av en helt annan känsla. Den att faktiskt höra hemma nånstans. Jag känner mig hemma med min pojkvän, känslan av att vara i hans famn får mig att känna mig så privilegad. Det är en ovan känsla det är det, och det tänker jag inte sticka under stolen med, och ja jag känner mig lite överväldigad, och lite rädd. Men så sakterliga börjar rädslan och ovanan avta och jag blir mer och mer orädd och van vid det hela.

Hoppas att känslan och tanken stannar kvar här i cybervärlden. Det är där den hör hemma där gör den minst skada.

Så sov gott alla och var inte oroliga om ni nån gång känner den där svaga paniken av rädsla inför något dyka upp. Låt den dyka upp och låt den försvinna lika snabbt som den kom.

Kramar så länge :)

Marlene ^^